Go to ...

Silversparren

Nordmarks nyhetsblad

SKA Nordmark är en religiöst och politiskt obunden riksförening för de som är intresserade av tidsperioden till 1600 e.kr. Vill du veta mer. Kontakta: kastellan@nordmark.org

RSS Feed

2020-02-25

Färsk mat är festmat- julens historia


Knappt efter det att vi firat Halloween så blir Sverige vitt och ljust av snön och julkänslorna pockar på för många av oss! Vi hinner knappt plocka undan pumporna och skeletten innan utebelysningen ska upp och man vill dricka glögg (vilket självklart väntas med till första advent, i alla fall glöggen). Men som vi såg i fallet Halloween så är många av de sedvänjor vi har idag inte särskilt lång inte särskilt gamla och det fick mig lite att undra hur gamla våra julseder är. Ofta hör man att det julfirande vi har idag i mångt och mycket kom till i borgerskapets Tyskland på 1800-talet. Kanske finns det någon sanning i det, men jag kan tycka att det borde finnas mer långtgående traditioner än det. Så häng med i en virvelvind av kryddor, fisk och helgon!

Ordet ”jul” har ingen lyckats spåra vart det kommer ifrån. Ordet har ingenting med Kristi födelse att göra och har överlevt ett helt årtusende av kristendom. Det finns besläktade ord i fornisländskan och i fornengelskan där ordet ”yule” ännu hänger kvar. Kanske kommer det sig av vikingarnas framfart på de brittiska öarna.

Det finns några tidiga källor som hänvisar till ett firande under vintern men de har båda gett upphov till en del diskussioner. Under 1600-talet forskades det friskt för att identifiera den förkristna julen och då kom forskare som Magnus Celsius och Olof Rudbeck fram till att julen var en fest för den nyfödda solen, och den teorin var allmänt vedertagen ända in i sent 1800-tal.
En av dessa källor som användes var den grekiska historikern Prokopios som under 500-talet skrev om en fest bland invånarna i det nordligaste Skandinavien för den återkommande solen, 20 dygn efter vintersolståndet. Dock kan man inte med säkerhet veta om detta handlar om skandinavisk-germaner eller samer.
En mer exakt tidsangivelse får vi från Snorre Sturlasson under tidig medeltid. Han menar att festen firades under midvinternatten. Detta skapar ju självklart lite en del frågor då midvinternatten inföll först en ungefär en månad efter vintersolståndet vilket skulle skapa ett glapp mellan teorierna på 10 dagar. Men i själva verkat så är det inget större problem då den förkristna julen verkar vara knuten till både vintersolståndet och midvinternatten. Julen kan helt enkelt ha varit en rörlig högtid som skiftade från år till år, lite som påsken gör än idag.

Försöker man hitta något om det förkristna julfirandet så hittar man tyvärr inte mycket. Det mesta är ganska lösa teorier och en stor del bygger på teorier som har motbevisats. Julfirandet kopplas till de hedniska offerfesterna vid midvinterblotet. Firandet görs i en tid då man avslutar en period av mycket hårt arbete. Skörden är bärgad, säden tröskad och man har slaktat klart. Nu fanns det i viss mån utrymme för vila och återhämtning.
I vikingatida källor nämns en sed som kallas ” att dricka jul”. Denna sed har ju ett ganska talande namn och gick helt enkelt ut på att dricka nybryggt, starkt öl i stora mängder. Så när det fanns utrymme för att göra andra saker än de absolut nödvändiga så gjorde man saker för nöjets skull, vilket alltså var starkt öl. Traditionen blev så inrotat i samhället att den omöjligen kunde försvinna när Sverige kristnades, så istället för att skåla för god skörd och frid så drack man för Jesus och Maria. Den medeltida kyrkliga ritualen i form av öl var så viktig att man fick böter om man inte bryggde tillräckligt.

Idag är det många inom till exempel servicebranscherna som jobbar under jul. Men det skulle sannerligen inte ha varit tillåtet under medeltiden, då värnade man så mycket om sina helgdagar att om man bröt mot arbetsförbudet så kunde det bli så, som vid bryggningen av julöl, dyra böter att vissa inte hade råd att betala utan istället fick sitta av straffet i fängelse. Då tar man verkligen sitt julfirande på allvar.
Julen är och var en helgdag som rubriceras som en kristusfest (andra kategorin som finns är helgondagar) och det är en dag som högtidlighåller minnet av de viktigaste tillfällena i Jesu liv. Under firandet så använde man delar från de livsögonblick som var i fokus. Under julhelgen var det till exempel vanligt att man ställde fram en julkrubba eller vagga vid ett av kyrkans sidoaltare, omgiven av Josef och Maria. För att fullborda bilden tog man till och med ibland in levande djur! Vid trettondagsfirandet hade man så kallade stjärnspel med de heliga kungarna, de tre vise männen som vägledda av Betlehemsstjärnan, kom till Jesusbarnet med gåvor. Att fira årsdagen av en födsel ansågs vara en hednisk sed, det var dödsdagen, dagen då man gick in i det eviga livet som var viktig. Att julen blev en fest till minne av Kristi födelse har förekommit sen kristendomen blev en statsreligion i romarriket på 300-talet och då bestämdes det, trots att man inte riktigt visste, att det var 25 december som var det rätta datumet. Den tidiga kristna kyrkan verkade ju att ha som strategi att låta sina högtider sammansmälta med de hedniska för ökad förankring och legitimitet.
Även nyårsdagen var del av det medeltida julfirandet, men i egenskap av dagen då Jesus blev omskuren. Detta beslutades under 700-talet.

Julen som helgdag hade även karaktär av en folklig festdag och det som kännetecknade festdagar under övriga året kom att känneteckna julen och med arbetsförbudet så blev det ett tillfälle att samlas till stora fester. Det uppstod med detta ett samband mellan kyrkoåret och folkfesterna som hänger kvar ännu idag. Gemene man ägnade sig gärna åt krogbesök, lekar och gästabud under dessa helgdagar. Enligt de kyrkliga författarna så var folk på krogen från morgon till kväll och de klagade över att folk satt kvar där även vid mässorna och att de endast kom dit i tid för elevationen och nattvarden. För att motverka detta syndiga leverne så uppmuntrade kyrkan till mer sedesamma aktiviteter så som promenader, bågskytte, brottning och även jakt och fiske (om det var för nöjes skull och inte nytta).

De traditioner som kanske tydligast har hängt kvar länge och som vi ser som självklara i vårt julfirande idag är maten. Då julen är vid en tidpunkt då man hade ett färskt överskott i lagren så blir det nästa en självklarhet att man skulle passa på att fira! Man kan helt enkelt säga att färskmat var festmat.
En person som verkligen var noga när det kommer till mat och planering var Biskop Brask som var biskop i Linköping i början av 1500-talet. Han var uppenbarligen en väldigt systematiskt lagd person och strävade efter ordning och reda inom allt han företog sig. Allting som rörde stiftets ekonomi antecknade han noggrant i sin ekonomibok och i den fanns en del för mat och hushållning som skapar en ganska klar bild av hur man i alla fall skulle önska att årets menyer såg ut. Man kan ju undra om skriften speglar verkligheten eller om den mer är en instruktion om hur man tycker att det borde gå till.

Mathållningen hos en biskop utmärktes av att en mångfald av rätter ställdes fram vid samma tillfälle, speciellt vid de kyrkliga högtiderna och när man fick finfrämmat. Då serverade man och kombinerade fisk av olika slag tillsammans med ox-, kalv-, fläsk-, och fårkött tillsammans med inälvsmat, höns, frukt och nötter. Under senmedeltiden sågs inte detta som frosseri utan en del av ett firande och även som ett teckan på gästfrihet och frikostighet. En stor konsumtion av kött och fisk kännetecknade festen emedan man till vardags var mer sparsam.

Biskop Brasks matordning innehöll mycket av det som vi idag tänker på som väldigt traditionellt svenskt så som ärtsoppa, stekt sill, äpplemos och äggkaka. På julen åt man även rätter som klenäter, skinkfat, kål och ostkaka. En rätt som inte är lika familjär för oss idag är ett mos som Brask åt under julen som mestadels bestod av äpple med nötter så som mandel, hampfrön och ärtor. Det moset åt årets om, men då utan ärtor. En rätt som åts året om då har idag blivit en julrätt för många, nämligen dopp i grytan. Då åt Brask mölja, som är bröd uppblött i fett eller spad.

Måltiderna innehöll ofta ett stort antal rätter, ju högre status man hade, desto fler av dessa rätter fick man äta. Detta gick till så som att fatet med maten bara gick så långt på bordet som det satt folk av rätt status. Under julen däremot så fanns det flera rätter, som till exempel kryddad grovstek av kokött, som efter instruktion skulle gå ”offuer alt til endan” eller ”ginom bordet”, alltså utmed hela bordet. Dessa var rätter som alla fick del av oavsett status. Skillnaderna mellan människor upphävdes alltså till viss del på de stora helgdagarna.

Under det tidiga 1500-talet åt man oftast 2 större huvudmål om dagen, middagen serverades någonstans mellan 9-12 på förmiddagen och kvällsmat vid 16-17. Det var dagsljuset som styrde och under sommarens många ljusa timmar kunde fler måltider tillkomma.

Julafton var en fastedag vilket resulterade i att middagen bestod av tio olika rätter med fisk och en rätt med äpple. Bland fiskrätterna fanns bland annat lax och olika variationer på sill. Redan på 1400-talet så fanns traditionen att äta lutfisk på julafton. Den torkade fisken blöttes upp i lutvatten med start på helgonet Annas dag, den 9 december, och var klar på julafton.

På juldagen bröts fastan som hållt på sedan första advent och det gör man genom att 1:a omgången mat på juldagsmiddagen är en stor förstek som bjuds till hela bordet. I den serveringen kommer även lummer, en blodsoppa. Andra serveringen, entrées, består av skinkfat och pastej eller spad av kokött. Efter det kommer 2:a omgången som består av småsteken och sedan i 3:e omgången kommer sådant som vi kanske skulle räkna som efterrätter: äggost, smörmos och klenäter. Efter det kommer sedan desserten i form av äpplen, päron och gammelost. Gammelost är ost som pressats hårt och består av ostmassa som fick surna vid koaguleringen. När det surnat så avskiljer man det som kallas skör (kvargen) och pressar denna. Denna gammelost var utpräglad festmat tillsammans med äggosten som var färskost med tillsatt ägg. En variant på äggost är ostkaka som Brask nämner vid juletider.

Vid speciella högtider, så som julen, serverade man vin, mjöd och körsbärsmust. Detta kan dock ha varit endast när man hade gäster och på en av mellandagarna serverades det dessutom småkakor!

Julklappen är också en tradition som funnits länge. Biskop Brask har antecknat att man den 21 december ska säga till kammarsvennen att han ”skall sörja för offergåvor till tjänstefolket inför julafton”. Den 24 december har det antecknats att ”även kyrkans klockare skall ges offergåvor och bjudas in till bordet med de andra”.
I de norska kungasagorna omtalas det redan på 800-talet att Erik Jarl delade ut gåvor vid nyåret till sina män och på 1200-talet så var det vanligt på kontinenten att någon spelade den heliga Nikolaus och delade ut gåvor på hans helgondag, den 6 december. Då till barn eftersom han var barnens skyddshelgon. Barnen förhördes om kristendomen och de duktiga fick gåvor och de som inte svarade rätt fick hot om aga. Seden var troligen känd i Sverige under medeltiden men fick en större spridning i och med reformationen som förde med sig tyska sedvänjor. Men Nikolaus byttes ut mot Jesus och istället gav man gåvor på julen.

Seden med julgranen har uppstått i Tyskland och det finns källor om ett julträd, dock utan ljus, redan på 1600-talet. Dock blev det mer etablerat århundradet efter och i Sverige blev det på mode under 1740-talet hos adliga familjer. Den bredare allmänheten fick dock vänta till 1800-talet.

Så även om vissa av våra traditioner, som Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul, är ganska nya så kan man se att många andra delar av vår jul har gamla anor och har funnits med oss ett bra tag! Så njut av dina julklappar, sill och ostkaka med medvetandet om att det är något du delar med generationer och generationer tillbaka i tiden.

Vill du läsa mer i ämnet så finns informationen ovan och ännu mer i dessa böcker:
Biskop Brasks måltider, Magnus Gröntoft, 2016
God jul!, Lena Kättström Höök, 1995
Helgdagsreduktionen, Göran Malmstedt, 1994
Jul, disting och förkyrklig tideräkning, Andreas Nordberg, 2006
Det svenska julbordet, Christina Fjellström, 2003
Årets fester, Albert Eskeröd, 1953

//Gele Pechplumin

Share