Eventrapport: Norrskensfesten

Helt klappslut.
Jag har tillbringat helgen i Lule, eller mer exakt i Frosthiem, och på Norrskensfesten. Hur nu allt gick till och varför, den sanna historien.
Sent på fredagen lämnade vi utkanten av Rengårda, för att styra kosan norrut. Upp mot kanten av världen, en plats där myter och legender korsat över till vår värld.
Det är där man kan få se de vita björnarna i sina fantastiska rustningar, det har också hänt att djur talar. Ja det finns just nu, en talande ren vid namn Sven på platsen.

Efter en lång och riskfylld färd, så kom vi fram. Ljuset, de glada skratten och badtunnans lätt rykande vatten, visade att vi var på rätt plats.

Kvällen fördrevs med diskussioner, lite lögner och rena sagor. Det planerades också övertagndet av världen. En del dricka och mat förtärdes. Några dansade, andra sjöng. Eran berättare hamnade i badtunnan, och där stannade jag.

Lördan kom. Jag vaknade, pigg och fräsh, som en nyponros/soppa…
Efter en frukost, så fick jag bevittna styrkor förbereda sig för strid. De slogs tappert, stålklingorna och träskedarna klingade. De hoppade över bord, svingade sig i takkronorna.
Men efter en lång tid, så vann den sämst klädda av dem… Sir Eirikr visade sig vara helt omutlig.

Det hölls även en del kurser, skickliga hantverkare, jag skulle vilja kalla de för sanna mästare inom sina områden. De tog sig tid att lära oss ömkliga stackare några väl behövliga trick.
Ett stort tack.

Vi åt därefter en lunch, den var god, det var kött och något mer.

Efter lunchen så rustade de tunga kämparna på. Jorden darrade, eller åtminstone hallen när de passerade ut mot ära och hjältemod.
Eran berättare, följde genast efter för att bevittna den storslagna turnering. Denna gång så hade de ju en fantastisk möjlighet, jag var ju inte med.
När ryktet spred sig om att jag inte skulle vara med i turneringen, så rusade kämparna till. Ja de blev så många att de blev tvingade till att öppna ännu en list.
Men utan marsk till båda så fick de genast problem.
Så de tvingade undertecknad att ta sitt ansvar och hålla ordning på ena listen.

Eftermiddagen rullade på.
Eldor den talföre tog fram ett par ”armborst”, och vi övade oss i den fantastiska konsten att ”döda” små fluffiga mjukisdjur.
Ungefär där börjde Sven, renen att vilja komma med och leka. Men renvaktaren hindrade honom. Sällan har jag sett en så ledsen ren. (Skulle vara Rudolf då, han avslutade sina dagar på ett grillspett. En helt annan historia)

Vi hann precis sätta oss då fursteparet av Nordmark, de älskvärda Roland och Agnes tog plats.
De kallade oss till hov, och som vi fick se hur visa och kloka de är.
De gav adlig rang till någon, de upphöjde andra till furstliga ordnar. En till det ärovörda gyllene bandets orden och en till vita portens väktare.

Där någonstans fick Sir Erikr ordet. Och efter ett väldigt känslosamt tal så tog han sig en första väpnare. Det var vackert, och inte ett öga var torrt.

Sedan kom lord Egil in, han bad om en gest av tillit av vår älskade furstinna. Och han fick den beviljad. Så han satte en ögonbindel på vår prinsessa, hon hade precis fyllt år, så vi i norra Nordmark fick nu vår chans att fira hon med gåvor av alla de slag. För när ögonbindeln togs av, då stod hela salen på led med diverse gåvor. Tror hon blev lite överraskad.

Sedan så blev det bankett. Köket gav oss mat/läckerheter och mer. Vi åt, skålade och fick spontana uppträdande.
Sedan så kom lottodragningen, eller om det var tidigare. Vem vet, allt är ändå relativt…
Till det viktiga Enio vann avlatsbrevet, så ingen mer flatsida får breda brödet på fel sida.

Efter banketten och brutit bröd så var det dags för eld. En eldshow för att vara mer exakt.
Eld är alltid +3

Sedan så hade bryggargillet sammanträde. Det smakades och testades. Alla såg rätt glada ut.
Så småningom så lugnade kvällen ner sig. Några lyssnade på sagor från förr. Andra badade. Andra spelade instrument. Det gycklades.

Men samtidig så hade en fasansfull sak hänt.
Sven, han hade dragits med i festandet. Och framfört en exotisk dans i en utkikspost. Det hade gått så illa att han fastnat i trossarna som höll stolpen på plats. Han kämpade och slet, fast utan tummar så var det lönlöst. Det var hjärtskärande att höra hur han ropade efter Eldor. Men Eldor hade gått till sängs och hörde inget.
Så några tappra skarpskyttar tog mod till sig, och beslöt att försöka skjuta av trossarna, eller förkorta hans lidande. Han blev åtminstone tyst…
Där någonstans gick jag till sängs.

Söndagen kom, vi städade och kramade de vi hittade, och lovade att vi skulle ses igen.

Vid pennan Kheldor.